söndag 25 november 2012

Min bok

Än sedan jag var 14 år har jag sagt att jag vill skriva en bok, en självbiografi om mitt liv före/under/och efter att jag fick min diagnos och jag har skrivit massa  och samlat på hög men sen har det inte blivit något mer och de kanske aldrig blir något mer häller.
Det är inte många som fått läsa mina texter men nu tänkte jag dela med mig av ett stycke till er så får ni säga vad ni tycker sen:)

Sagan om den lilla flickan

Det var en solig vårdag och barnen lekte hund på skolgården precis som de brukade göra.
Alla delades in i olika grupper, alla utan en liten flicka.

”Vad ska jag vara?” undrade den lilla flickan, men ingen svarade henne.
”Jag vill också vara med, vad ska jag vara?” undrade den lilla flickan igen och höjde rösten men fick fortfarande inget svar.
”Vad ska jag vara?” skrek den lilla flickan men de andra bara fortsatte leka.

Flickan förstod inte vad hon gjorde för fel hon ville ju bara vara med dem andra och leka och undrade bara vad hon skulle vara.

Hon kände sig ledsen och förvirrad när hon gick över skolgården.

Hon gick förbi tjejerna som hoppas hopprep och rastvakterna son stod och skvallrade med sina kaffe koppar i handen.

Hon smög in genom entrén hon vet inte om någon såg henne men hon vet att ingen brydde sig.
Hon knackade på lärarrums dörren och möttes av en lärare med kaffe koppen i högsta hugg som fräste ”VI har inte tid nu, vi har rast” och smällde sedan igen dörren framför näsan på henne.

Flickan smög in i klass rummet och kröp in under katedern och kurrade ihop sig till en liten boll.
Hon hörde barnens glad skratt och rop utan för fönstret, hon satt där hela rasten men hon har ingen aning om hur länge hon satt där, 2 minuter, 5 minuter eller 40 minuter men det kändes som en evighet.

Det ringde in och rasten var slut och barnen kom in springande i klassrummet.

Ingen märkte att flickan saknades förrän fröken råkade sparka på henne utan katedern och drar fram henne och väser ”Vad gör du där under? Du ska väll vara ute på rast som alla andra”.

Detta hände granska ofta men det sorligaste är att flickan det är jag.

12 kommentarer:

  1. Hej Johanna!
    Ja, jag vill gärna göra både länkbyte och blogglovin´byte!! :)
    Kan länka till dig om du godkänner på min blogg (http://norajf.blogg.se)
    Kram! :D

    SvaraRadera
  2. Tragiskt.. Ingen vill vara den lilla flickan som sitter ihoprullad till en boll under lärarens bord.

    Tycker du ska fundera mer på att skriva en bok. Det finns många som känner igen sig, och kanske till och med viktigt för lärare att läsa hur vardagen upplevs i skolan för någon med samma diagnos?

    Lycka till!!

    /Cheeky Malin

    SvaraRadera
  3. Men gud så tragiskt!
    Var det exagt den saken som hände dig eller är det bara för att vi ska förstå att du var osynlig?

    SvaraRadera
  4. Ja, det är riktigt sorgligt.
    Barn kan vara väldigt elaka, men värst är kanske att de vuxna inte såg eller bekräftade dig.Det är grymt o genomjävligt. Skriv boken!!!

    SvaraRadera
  5. Fy vad hemskt...
    endel av det värsta är ju att dom vuxna inte såg något... dom var ju inte bättre dom.... Jag hoppas verkligen att ditt liv har löst sig till det bättre och om du skulle skriva den boken så skulle jag definitivt köpa den.

    SvaraRadera
  6. gillar din blogg förresten =)

    SvaraRadera
  7. Usch ryser... Vill läsa mer. Känner igen detta från min lilla tjej. Hon påbörjade sin utredning i fredags. Skulle köpa din bok på stört och även ge bort till släkt vänner o lärare. Stor kram! :-)

    SvaraRadera
  8. Samma här! Känner oxå igen mig sjukt mycket, mina lärare var på exakt samma sätt förutom en ängel till lärare... Jag skulle definivt köpa din bok!

    Kram:)

    SvaraRadera
  9. Tycker verkligen att du skall skriva boken, detta är ett super bra exempel - min dotter har haft det likadant...känner igen mig så och då har även jag som förälder blivit kränkt och varken sedd eller hörd när jag kämpat för hennes rättigheter...Många tror inte detta är sant - så här kan det väl ändå inte vara med det är exakt så här och det är skrämmande 2000 talet och okunskapen är så enorm fortfarande!

    Skriv din bok...den behövs!!!

    SvaraRadera
  10. Känner igen mig så väl och ser fram emot att få läsa din bok om den blir klar. Du har ett budskap som måste ut och jag tror många kan lära sig av din berättelse.

    SvaraRadera
  11. Väldigt bra skrivet! Jag känner igen mig till viss del. Jag var inte så framåt, jag gick undan direkt. Jag tycker du ska fortsätta skriva! Det är hemskt det du varit med om :-( Tror din bok kan hjälpa andra! Har själv funderat på att skriva en bok om mitt liv före diagnos, eftersom jag fick diagnos så sent. Men just nu har jag inte tid med en vild 6 -åring hemma. Får vänta tills han blivit större.

    SvaraRadera
  12. Fortsätt att skriva! :-)

    SvaraRadera